Tänk att jag i alla år har gått runt och trott att du är den som alltid skulle/kommer ställa upp för mig.. Det är sorgligt att vi människor är så blind att JAG är så blind, en lite större bra sak någon gör för mig och jag ser dom som en sorts hjälte? Alltså jag förstår inte mig själv.. Du var en hjälte i mina ögon in that moment och du förblev min hjälte, jag ser upp till dig, du är min förebild och för mig är du en sån otroligt ärlig, snäll och stark människa. Men tyvärr har jag börjat inse att du är inte mer speciell än någon annan. Eller visst du betyder mer för mig än vad andra gör och du har gjort mycket för mig men nu så ställer du upp för mig lika lite som någon annan.. Jag måste alltid höra av mig till dig, smsa, ringa och skriva., Trodde vi var dom som alltid skulle hålla ihop? Men jag hade visst fel för det är jag som måste hålla ihop oss. Ringer inte jag så kan vi låta bli att prata i flera månader det suger. Och som det ser ut nu så är det slut för oss att återuppleva minnen tillsammans och göra saker som vi ska komma ihåg för resten av våra liv.. Aja ska inte klaga jag har fått några minnen med dig. Du är bästa vän, du har alltid varit det och kommer alltid vara det syster min.