Testing

Det oväntade

En lördagmorgon för några månader sen, en varm sommardag vaknade jag upp av att jag hörde ett konstigt ljud. Den här gången var det inte Natalies snarkningar utan något annat. Jag kollade på bordet brevid mig och insåg snabbt att det var därifrån ljudet kom. För där låg det en svart rektangulär grej som vibrerade och lyste. Direkt efteråt började den låta och det var då jag insåg att det var dags att kliva upp för att fara till stallet. Så då stängde jag av alarmet på mobilen för att det skulle sluta vibrera och låta. Jag satt mig upp och såg att vi glömt tv:n på som stod på hyllan framför mig. Sedan försökte jag väcka Natalie som låg och sov i soffan höger om mig. Men hon var så svår väckt så jag bestämde mig för att vänta ett tag och gick jag mot fönstret. Jag tittade ut och där stod hennes moped. Mopeden var blå och gul. På båda sidorna av mopeden så står det med fet vit text, oliver. -

Jag tittade upp mot himlen och såg två stora vita vackra fåglar på den blåa bakgrunden. Det mest synliga där upp var den stora gula solen som inte på långa vägar såg ut att täckas av ett endaste moln. Jag såg verkligen hur varmt det skulle vara då vi senare skulle gå ut för att fara till stallet. Jag hörde ett knak bakom mig och vände mig om fort av chocken jag fick. Hon hade vaknat, äntligen hon som alltid brukade vakna innan mig. Henns hår såg nästan vitt ut då solen lyste på henne och hennes hy vart ljusare än vanligt. Förutom det såg nästan allt ut som vanligt hennes blåa ögon vart bara lite ljusare av solen men inget annat såg ovanligt ut. Jag har faktiskt aldrig riktigt kunnat förklara henne med ord men jag ska göra ett försök. -

Som ni nog säkert redan förstått så har hon blont hår, hon har ljus hy och blåa ögon. Hon är cirka 165 cm lång och är lagomt smal. Dessutom har hon ett hjärta av guld. En av dom mest omtänksamma och snälla personerna är faktiskt hon. Jag har kännt henne sen jag gick i ettan så jag känner henne ganska väl. Eftersom hon är 18 och fyller 19 nu så så är ju hon tre år äldre än mig. Hade vi gjort som alla andra hade vi kallat varandra bästisar men vi är inte som alla andra så vi kallar varandra systrar. För det är just så vi känner för varandra, vi bråkar som systrar vi är lik varandra och vi tycker båda om varandra som om vi vore släkt. –

Båda två gillar samma saker tex att båda gillar djur och vi gillar att umgås med folk. En sak som är ett stort plus är att hon alltid är likadan det spelar ingen rollm vart vi är eller vilka vi är med. Och så är hon alltid ärlig och går rakt på sak. Fast det är aldrig så att hon sårar någon. Något som är typiskt med henne är att hon alltid har låtit så himla smart och vuxen då hon pratar och i sättet också. Sen det absolut bästa med henne är att hon alltid finns då jag behöver henne. Hon är som storasystern jag alltid velat ha men aldrig fått. Bättre än så kan jag inte förklara henne. Med alla dikter alla fina ord och dessutom alla kloka ord skulle inte kunna förklara henne tillräckligt för att folk skulle kunna förstå vad hon betyder för mig.-

Trött släpade jag mig ut ur vardagsrummet och in till köket för att se om det fanns något att äta. Kylskåpet stod nu vidöppet och jag kollar in i det. Det enda som fanns inne på dom där fyra hyllorna framför mig var på översta hyllan ett paket juice och smör på hyllan under. Så jag stängde kylskåpet och gick mot hallen för att klä på mig ridkläderna. På trappan låg mina beiga och svarta ridbyxor. Jag tog på mig dom, min tjocktröja som var rutig och hade en massa färger på sig och tillsist så tog jag på mig mina svarta ridskor med lågt skaft och stålhetta. När jag efter ett tag klätt på mig och satt upp håret så tog jag min svarta ridhjälm med en rosett på baksidan och gick ut. När jag kom ut så la jag hjälmen i korgen under sätet på mopeden och ropade på Natalie. Hon var nu klar och kom ganska snabbt ut. Vi satte oss på moppen för att nu fara till stallet.

En kvart senare så var vi vid stallet. Hon släppte av mig på vägen och jag började gå mot det lilla lagomt mysiga stallet.

Väggarna på stallet är ganska matt röda och till dörrar är det vara stora plåtar. Mot ytterväggen står det två stycken sulkys och runt om själva stället är det hagar och skog. Jag gick fram till dom stora plåtdörrarna och öppnade med ett knak. Jag stod still i dörröppningen och kollade mig runt. Direkt innanför till höger så hänger det sadlar, träns, ridhjälmar och ridspön. Ridspöna förstår jag inte riktigt varför vi har för jag använder det aldrig och ingen annan heller. Till vänster om mig så finns det en massa hinkar som vi ger hästarna vatten och mat i. Bredvid hinkarna finns det stora säckar med foder i som vi ger hästarna och mot väggen står det ett dussintal höbalar staplade mot väggen. Om jag går en liten bit in i så är det en gång där. Den är ganska kort men ändå bred. Där ställer vi fast hästarna med hjälp av grimskaft som sitter fast i krokar på boxväggarna. Vi ställer dom där då vi ska pyssla om dom eller tränsa och sadla för att kunna fara ut på ridturer. På sidan om gången är det boxar. Boxar är som ett litet rum på ungefär 4*5 meter. Fast det är inte väggar hela vägen upp till taket. Det är bara vägg halva vägen sedan är det galler resten av vägen upp till taket. Galler är det för att dom ska kunna titta ut. För om det vore fönster hade hästarna hett sönder dom med sina huvuden. Eftersom en häst inte har begreppet av att veta hur mycket ett fönster tål. I taket hänger det tre lysrör som inte längre lyser så bra på grund av att dom är täckt av damm. Väggarna är målade med en väldigt röd/brun färg och golvet är gjutet. I en av boxarna står min häst Felicia D. Idag ska jag för första gången rida ut själv på henne, fast bara i hagen. Egentligen skulle Natalie vara med men hon var tvungen att fara till sitt stall och ta hand om sin häst Roxette.

Jag har nu sadlat och gjort i ordning Felicia så nu ska jag ta ut henne för att rida. Jag stänger inte hagen för att jag tror att det här nog ska gå bra. Men icket, jag hann knappt stoppa i foten i stybygeln innan hon ställer sig på bakbenen och med ett skutt galopperar bort i full fart. Dom långa tyglarna åker ner över hennes huvud på hon bockar. Jag är så rädd att han ska snubbla på dom och bryta benen. Just som jag ser henne springa mot öppningen av hagen så inser jag att jag ju aldrig stängde igen stängslet. Jag springer i full fart mot öppningen för hopp om att jag ska hinna stänga. Men jag hinner inte hon är redan ute och hon springer mot vägen. En bil kommer i en väldig fart, springer hon över nu blir hon överkörd är den enda tanken som finns i mitt huvud. Men hon springer över och försvinner bakom bilen. Skönt där bakom vägen i diket stod hon och betade. Jag gick fram till henne och tog fast henne. Precis som vi skulle gå över vägen så kommer det flera lastbilar med karuseller och diverse saker på. Felicia är livrädd för bilar av alla slag. Utan att hinna tänka efter så stegrar hon. Jag får inget val jag måste släppa henne, men jag var för seg hon hade redan innan jag tänkt släppa henen hunnit dra sig ur mitt grepp. Jag föll ner på backen mitt i vägen. Det värsta som kan hända är att hon springer ut på stora vägen och det är i just den riktningen hon är på väg. Hon springer in bland dom stora gröna träden och jag ser henne inte längre. Jag är så rädd att jag aldrig ska få se henne igen.

Lastbilarna stannade och ur dom kom det en massa människor. Det tog inte lång tid innan jag hade folk samlade runt om mig. Dom frågade hur jag mådde och massa annat jag inte kunde uppfatta. Det ända jag tänkte på var ifall det hade hänt Felicia någonting. Jag såg att några stod närmare mig än innan och att en stod precis bredvid mig. Jag ställde mig upp och sprang så fort jag bara kunde mot dom stora träden där jag senast såg henne. Jag var ute hela den natten och letade efter henne. Men vart jag än letade så fanns hon ingenstans. Fast jag gav inte upp, hela veckan letade jag varje dag. Sedan några dagar in på andra veckan innan jag gav upp.

Två veckor senare så började skolan igen och min älskade Felicia var fortfarande borta. En dag skulle jag kliva av bussen och gå den kilometern jag hade hem. Efter ett tag så såg jag i en stor hage med en massa andra hästar att endast en häst hade stannat upp och stod och kollade på mig med stora ögon.  Jag kände så väl igen den där hästen som stod och kollade på mig. Jag gick fram mot hästen för att ta mig en närmare titt. Det var en tjej såg jag. Hon var hel brun med svart lång man och svart svans. Hon var ungefär 170 cm hög i manken. Dom där underbart glada, snälla och vackra bruna ögonen kände jag igen. Jag gick ännu närmare och hon gnäggade åt mig. Och just som hon gnäggade så insåg jag att den där underbart vackra varelsen framför mig var min bara min Felicia. Jag sprang fram till henne och slängde mig runt halsen på henne och bara stod där och kramade henne. Just då kom det en äldre man fram till mig och frågade vad jag gjorde i hans hage. Jag förklarade allting och sa att jag kände igen henne. Det visade sig att han hade hittat henne ungefär tre kilometer utanför Orsa och tagit hem henne. Äntligen så fick jag tillbaka min fina häst. Hon var inte bort för alltid som jag hade trott. För nu var hon hemma hos mig igen i säkerhet. Min fin, fina Felicia.

Mikaela Björklund.